Det började som ett skämt. Jag (Mikael) har alltid varit grymt intresserad och fascinerad av Nasa och deras rymdprogram. När jag upptäckte att de sände sina uppskjutningar och uppdrag live på nätet så var jag fast.
Så när jag en höstdag 2010 bänkade mig framför datorn för att se ytterligare en uppskjutning av en rymdfärja, sa Elin skämtsamt att vi borde se det live någon gång. Just det där “någon gång” var träffande. För rymdfärjorna sjöng på sista versen och om vi skulle kunna se en start på plats fanns det ingen tid att förlora.
Efter lite efterforskning visade det sig att en uppskjutning var planerad till februari 2011. Vi bokade flyg och passade dessutom på att boka in en kryssning med Royal Caribbean. En kortkryssning till Bahamas som skulle passa bra in i vårt schema. Det är dock aldrig en god idé att detaljplanera en resa där Nasas uppskjutningar ingår. Plötsligt fick de problem med bränsletankarna och uppdragen före STS-134 med färjan Endeavour, som vi planerade att se, försenades.
Vi kastades mellan hopp och förtvivlan. Hoppet var nu att STS-133 skulle starta under det datumintervall vi bokat. Och STS-133 skulle genomföras med färjan Discovery – den rymdfärja som tog den förste svenske astronauten till rymden. Dare we hope?
Flytten av datum innebar dock att vår bokade kryssning låg i farans riktning. Ett tuft beslut fick tas att avboka den och det skulle dröja ända fram till 2016 innan vi gjorde seriös kryssningsdebut.
Den inställda kryssningen innebar att vi fick ett par extra oplanerade dagar. En av dem användes till att utförligt lära känna Kennedy Space Center. Så när uppskjutningsdagen den 24 februari 2011 anlände, var vi två ganska erfarna KSC-besökare som vi får säga det själva. Vi åkte tidigt på morgonen för att slippa köerna. Och att gå upp tidigt var inga som helst problem till följd av en positivt verkande jetlag.
Det skulle visa sig vara ett klokt beslut, för vi var nästan ensamma på parkeringen och allt flöt på bra. Runt 11:00 på förmiddagen såg det helt annorlunda ut inne på området.
Köer till bussarna som tog oss med specialbiljetter ut till Causeway.
Områdets bussar användes den här dagen för att skjutsa oss med specialbiljetter ut till Causeway. Ett område närmare uppskjutningsramperna. Andra besökare såg uppskjutningen från själva KSC där det även fanns TV-skärmar.
Vi är inte ensamma ute på Causeway.
Taggad och nervös samtidigt.
Ute på Causeway fanns det så klart toaletter, mattält och högtalare där Nasa-TV:s ljud gick ut. Vi var mitt i äventyret och uppdraget. Adrenalinet pumpade. Med bara minuter kvar till uppskjutningen fick de problem med säkerhetszonen. Något inkräktade och nedräkningen pausades. Eftersom Discovery skulle till den internationella rymdstationen var hon tvungen att lyfta inom loppet av några minuter. Annars skulle uppskjutningen få avbrytas och återupptas nästa dygn igen. Då skulle våra biljetter vara förverkade och först till kvarn skulle gälla igen. Nervöst, var ordet.
Med bara ett fåtal sekunders marginal gavs så klartecken från alla stationer och nedräkning återupptogs snabbt. Nu gällde det att ställa in kameran och göra sig beredd. “We are go for main engine start….We have main engine start!”.
Och Discovery lyfte med ett mäktigt dån mot Floridas blå himmel. Ljudet som rullade in över oss åskådare är svårt att beskriva. Du kunde känna ljudvågorna och kraften i bröstkorgen.
Känslan efteråt var nära euforisk. Vi hade fått se rymdfärjan Discovery lyfta för allra sista gången någonsin. Rymdprogrammets riktiga arbetshäst utförde sitt sista uppdrag före pensioneringen med bravur. Och vi fick vara där och vinka av henne.
Vi var som sagt inte ensamma där ute på Causeway. Så döm av vår förvåning när vi på youtube hittar en film från uppskjutningen, där jag och Elin är med! Vi står längst fram, Elin med grön tröja hängandes över ryggen och jag med vit keps. Den korta filmen kan ni se här: